Börjar fundera på om denna bloggs inläggsaktivitet återspeglar utöver mitt vardagliga liv då jag känner att när jag väl kommit ifrån sinnestillståndet "autopilot-zombie" och ett blodomlopp som inte innehåller 99% koffein - så börjas det skrivas här. Eller på ren svenska: livet kom emellan mig och denna digitala loggbok med mina icke så vitsiga anekdoter. Hur som så har jag hunnit med att fylla 19 nu, och till dess stora ära fick jag tag i ett begagnat piano som gåva. Ett riktigt piano. Är så glad, trots mitt inre måndagsbarn inte tagit sig i kragen än och faktum att det fortfarande står 4 meter från ytterdörren. Är för övrigt (som majoriteten av mina inlägg här informerar) ledig de kommande dagarna och dessa dagar skall (varning för ytterligare upprepning av mina senaste 25 inlägg) spenderas drickandes öl, hänga med polers och ha tid för att inte göra ett sketet sket. Det är nu man inser hur vackert livet faktiskt blir när man väl blir ledig, och som man uppskattar det. Livet tog ett kliv upp för cirkus trettio minuter sedan då jag fick det besked som för tillfället förändrat mig till en färgglad människa igen: Lisa har fått en lägenhet i Santa Monica. Lyckan i detta kan förklaras så simpelt som att: i de kommande dagarna bokar jag min biljett bort till Kalifornien. 

 

Likt en ål har jag slingrat mig genom denna vecka med en ynka dags ledighet från jobbet och tyvärr måste jag åla mig vidare fram tills tisdag då jag kan pusta ut och spendera dagen i sängen utan hämningar. Så farligt har det väl ändå inte varit fram tills gårdagen då mitt dumma jag bestämde mig för att shotta okänt antal tequila-shots i fredags; trots att planen var barhäng och inte att hamna på svettig klubb med två-trehundra andra fuldansande fyllehundar för att därefter sluska i sig donken och må illa på nattbussen 5 på morgonen - vakna lördag morgon med the freshness av en överkörd snigel. I onsdags tog jag mig an utmaningen att dra mitt sorry-ass upp extra tidigt för att träffa min kära vän Amanda och begav mig till huvudstadens centrum för att pimpla kaffe, käka asiatisk buffé, diskutera det förgångna, nuet och framtiden och som vanligt våra livskriser i vardagen och alla galna kunder på jobbet. Insåg hur bra jag har det på min ICA när Amanda praktisk taget glänser på första plats när det kommer till att stöta på dårar till kunder som springer viftar runt med köksknivar och gubbar som kräver att få reklamera avokados som blivit dåliga efter han haft dom i sitt kök i 8 månader. Aja, snart ska väl denna överkörda snigel ta sig i kragen och häva i mig någon kopp kaffe till och åla mig tillbaka till jobbet. 

 

Ett jordsnurr senare kom man tillbaka i långa landet falukorvs norra skogar, äntligen efter att stått ut med storstadsångorna och den konstanta stressen av att inte missa tunnelbanan för att i Stockholm är 5 minuters väntan lika med magsår. Så i lördags när jag lyckades byta bort mitt ynka arbetspass tog det cirkus tio minuter tills jag hade lagt vantarna på ett par flygbiljetter till fungerande ekosystem och frisk luft. Så man har väl spenderat dagarna med att göra absolut ingenting, nog kan det låta dötrist men det är en markant skillnad på att rulla på tummarna i storstan' och Svartbyn. Tiden flyger förbi obemärkt, tidsrymdens mätningsenheter räknas i koppar kaffe och en kopp kaffe så har en halv dag gått. Denna onekligt typiska, hopplösa 08 förvandlades till tvättäkta stereotyp norrlänning på en halv nanosekund och plötsligt fann man där Ludvig á la tjock flanellskjorta, huggandes ved i vedbon med cigg i mungipan. Badat bastu, skogsmullat mig runt i skogarna, glott på norrsken och renar och i allt detta fikat tjugofem gånger var da'.