Överlevde måndagen, tacken går ut till Joel Zimmerman och Mumford & Sons med sina nya plattor. Typ det som är bra med hösten/vintern, ny musik. Sedan så lyckades jag till och med färdigställa saker o skolan jag inte haft orken att ta tag i innan, vill verkligen inte ha en hög av skoluppgifter och plugg för ju mer man låter den där jävla högen växa desto mer svider det. Sen har man kvar det där helvetiska projektarbetet som jag inte vet vad jag ska ta mig till med och Engelska skiten som kommer förstöra mitt ynka liv.
Nej men fan nog klagande, iallafall några rader - fan vilken go' helg va, skönt folks, några glas för många och sen hade jag ju muppigt som det låter "Halv 8 hos mig". Haha alltså pensionärspoäng: CHECK men fan kul var det. Det var ett tag sedan man hade åtminstone 2 dagar utan alla jobbiga tankar och skit som bara drar ner en längre under marken, men så när helgen var över, måndagen avklarad och allt kändes frid och fröjd så kommer livets motherfucking onda sida fram.
Kommer låta jättetöntigt och patetiskt men ni ska veta att jag sörjer. Läste en artikel idag om att mitt allra mest älskade band Bon Iver ska lägga ned. Det här händer inte. Ärligt talat, vem som helst kan avgå, vilket band/politiker som helst men fan inte Bon Iver. Känns som att någon har dött. Nu blir det att spara pengar, och be om stöd från päronen som födelsedagspresent få pengar för att bege mig till Danmark, Köpenhamn för att se deras konsert nu i november. I desperation är jag villig att sälja allt jag äger för att det ska bli verklighet. Nu ska jag väl lägga mig i sängen och sova och sedan hoppas på att jag ens är mentalt/fysiskt kapabel till att gå upp imorgon och trotsa depressionen.
Helvete.

Tänkte bara att "fan visst vore det lite kul att blogga full?"
Ska bara klargöra att
1: vet inte varför jag är full
2: men de e Najs
3: varför jag ens bloggar
Ajja ni förväntar väl er ett felstavat jävla heart to heart inlägg till er läsare här men NEJ. Vett och etikett finns kvar, konstigt nog.
Atm sitter jag i köket, dricker vin, snackar skit och bara softar med livet. Detta förtjänade jag lite, jävla cp-dag, pallade inte trycket och ba stack från skolan, langade *host host jag har feber och ska hem* till engelska lärarn' och drog. Jävla lättnad var det, men as hade ändå 57 timmars håltimme i onödan, värt.
Just nu är det hur som lördag, detta betyder öl. Ska dricka öl imorgon (idag) vilket gör mig lite mer taggad på livet.
Btw så kan man väl slänga in ett litet fuck you till alla muppar där ute när man väl är igång.
Nä men imorrn ska väl bli soft. Önskade lite att jag inte befann mig i detta grannskap så jag hade kunnat styra fest, hade ju varit något. Ajja fuck you bitches ska dricka vin nu tills jag däckar

Ja det här va ju en vacker syn, frost. Jag förbannar jorden idag, så jävla kallt. Kommer få köldskador. Hur som så är jag på väg till ett historia prov, fett. Efter det en lång jävla håltimme.
Nej men ska inte grina så mycket, kanske är värt det, det är trots allt fredag, vill bara ha sista lektionen avklarad och sen dra någonstans och dricka öl.

Och där kom det, som ett godståg körandes i 130 km/h rakt på en. I cirka 3 månader har man blivit allt för bekväm med det alla saker man ständigt kunna sysselsätta sig med, göra dom där sakerna som gör en så jävla glad för stunden men som man vet att man inte kan leva på i en evighet. Detta lilla hopp av tanke att man kanske kunde bunkra upp ett litet förråd av temporär lycka inför den kommande årstiden är helt jävla eliminerat. Fan vad korkad man känner sig på något sätt, även fast man gjorde det bästa utav situationen. Fan vad man önskade att livet kunde baseras på att enbart göra det man älskade och verkligen få det att gå ihop, kunna sätta in det i sin vardag, ärligt talat så undrar jag om det är så mycket begärt för en gnutta rättvisa här någonstans men nepp, istället så ligger man här nere på marken, helt jävla bruten och tillbaka har min ärkefiende ångesten kommit tillbaka på riktigt. Den typen som man känner fysiskt och sakta känner man mer och mer hur kroppen slutar svara och hur det börjar styra över livet. Vanligtvis vet jag hur jag ska tackla skiten men nu är det något jävla generaltok som bara gör att jag vet inte vad jag ska ta mig till (ursäkta klyschan) och jag får panik. Fy-fan vad jag föraktar denna känsla, känner redan på mig hur jag kommer sitta med skiten varenda dag nu framöver så vidare inte ett jävla mirakel uppstår, och vi alla vet att sånt bara händer i filmer.