Och där kom det, som ett godståg körandes i 130 km/h rakt på en. I cirka 3 månader har man blivit allt för bekväm med det alla saker man ständigt kunna sysselsätta sig med, göra dom där sakerna som gör en så jävla glad för stunden men som man vet att man inte kan leva på i en evighet. Detta lilla hopp av tanke att man kanske kunde bunkra upp ett litet förråd av temporär lycka inför den kommande årstiden är helt jävla eliminerat. Fan vad korkad man känner sig på något sätt, även fast man gjorde det bästa utav situationen. Fan vad man önskade att livet kunde baseras på att enbart göra det man älskade och verkligen få det att gå ihop, kunna sätta in det i sin vardag, ärligt talat så undrar jag om det är så mycket begärt för en gnutta rättvisa här någonstans men nepp, istället så ligger man här nere på marken, helt jävla bruten och tillbaka har min ärkefiende ångesten kommit tillbaka på riktigt. Den typen som man känner fysiskt och sakta känner man mer och mer hur kroppen slutar svara och hur det börjar styra över livet. Vanligtvis vet jag hur jag ska tackla skiten men nu är det något jävla generaltok som bara gör att jag vet inte vad jag ska ta mig till (ursäkta klyschan) och jag får panik. Fy-fan vad jag föraktar denna känsla, känner redan på mig hur jag kommer sitta med skiten varenda dag nu framöver så vidare inte ett jävla mirakel uppstår, och vi alla vet att sånt bara händer i filmer.