Strax över två veckors tid har passerat sedan jag landade i Sverige igen. Innan dess hade man då spenderat de senaste 40 dagarna i Cali, och sekund ett inpå sista veckan kändes det som att jag vill ha minst 40 dagar till. Att gå från 30+ grader och konstant sol till att kliva ut i ett kallt, regningt Sverige var inte riktigt som balsam för själen. Trevligt nog så har vi nu - högsommar i Stockholm. Men jag kan inte hjälpa att sakna L.A. 
Sedan dag ett var det mer eller mindre full rulle; muséebesök, strandhäng, barrundor, konsert, tagit trippar till Universal Studios, Santa Monica, Malibu, Venice och hann även med att ta mig till San Francisco ett par dagar. Jag har vandrat runt på matmarknader och loppmarknader, ätit och druckit mig igenom städerna, sett A-kändisar rulla runt i bilar på Sunset och påtända psykfall som rullat runt i sanden på Venice Beach, träffat nya vänner och snackat med pundarna på bussarna i SF, delfiner, valar, hav och berg från ett tågfönster och hängt med min bästa vän. Sistnämnda må har varit toppen av hela resan, att efter 9 månader från varandra kunna se varandra igen (på riktigt och inte på skype). "Borta bra men hemma bäst" brukar man säga, men denna gång kändes det ordspråket inte helt rätt. Saknar allt där borta. 

 

Efter 11 timmars film och serietittande svävandes över våran hemplanet Tellus landade jag tillslut på LAX. Det första två dygnen är en aning suddiga i mitt huvud och lika så suddigt under tiden, det var så konstigt att sätta sig i bilen med min kära väns nylle som jag inte sett på över 8 månader förutom på diverse digitala skärmar. Sedan har vi faktum att jag nu befinner mig i en stad jag bara sett på filmer hela mitt liv och vars gator och områden är så satans röriga a la scrambled eggs. Jag må ha blivit välsignad med gåvan att ha bra lokalsinne men änglarnas stad gör min hjärna till potatismos. Men som plåster på såren så är det väl helt o.k med tanke på att jag knappt varit här en vecka. Eller så är det bara jetlagg. Några utav de saker har jag lärt mig sedan min ankomst och det första är att folk är verkligen så trevliga som man tror och det andra är att Hollywood Blvd är inget annat än en gata fylld med bildknäppande galna kineser och freaks. Hur som måste jag slita mig från min dator nu och dra mig vidare på nya äventyr. 

Sitter nu sju dagar från avresa och försöker pussla ihop bitarna från de senaste fyra månaderna. Fyra månader som obemärkt flygit förbi mig sedan jag bokade min biljett, på både gott och ont. En kan ju se det på två sätt, en aningen ångestladdad vy där jag undrar lite vad jag gjort, snarare åstadkommit sedan dess. Inget utöver det vanliga alltså. Som vanligt har mitt typiska tonårsliv tuffat på i sin alldagliga anda; sammanfattat: jobbat, vacklat från bar till bar på söder och pimplat öl, slumrat till på nattbusen 4 på morgonen och i ett dramatiskt ryck vaknat till 10 meter innan min hållplats, varit på konserter och tittat på alldeles för många avsnitt på raken av mina favoritserier. De enda aktiviteter som tycks vara avvikande från min reguljära cirkel har varit ett och annat visit på fotografiska och fjärilshuset. Dessutom har jag fått smaka på livet som 16 år igen och varit på en och annan hemmafest. Aja. Livet på en pinne. Tiden har trots allt gått fort fram, och min reguljära livscirkel tycks ha ökat takten en aning.

 

Med öppna famnar välkomnar vi ett nytt år i våra liv, kommande festligheter, bakfyllor, bra/dåliga dagar och trötta sådana. Nyårskiftet drog sig snabbt förbi kvällens oräkneliga klunkar öl, vin och cigg, däremellan en puss-orgie kring tolvslaget och raketer. Som alla hybrisartade nyår på sin topp och lite för mycket alkohol till folket drar de alltid sig nedåt och mot ett slut i form av parbråk, tårar, spyor, arga grannar och överbelastade taxikurirer. Dagen efter spenderades kvar hos festinnehavaren för att städa och kravla sig till närmsta pizzeria för snabb föda och sedan ta sig hem för att kravla in i sängen. Förutom inventering på jobbet har mina enda aktiviteter hittills detta år varit att ligga i sängen och titta mig igenom Sagan om Ringen trilogins förlängda versioner, surplat kaffe och sovit. Frågan är om man ska börja tänka på det kitschiga med "nytt år" och nyårslöften eller bara luta sig bak följa med strömmen och se vad som händer. Just nu lutar sig mina inre frestelser mer mot att ligga i sängen och fortsätta mitt film-tittande, tyvärr har jag bara en film kvar. 

 

Börjar fundera på om denna bloggs inläggsaktivitet återspeglar utöver mitt vardagliga liv då jag känner att när jag väl kommit ifrån sinnestillståndet "autopilot-zombie" och ett blodomlopp som inte innehåller 99% koffein - så börjas det skrivas här. Eller på ren svenska: livet kom emellan mig och denna digitala loggbok med mina icke så vitsiga anekdoter. Hur som så har jag hunnit med att fylla 19 nu, och till dess stora ära fick jag tag i ett begagnat piano som gåva. Ett riktigt piano. Är så glad, trots mitt inre måndagsbarn inte tagit sig i kragen än och faktum att det fortfarande står 4 meter från ytterdörren. Är för övrigt (som majoriteten av mina inlägg här informerar) ledig de kommande dagarna och dessa dagar skall (varning för ytterligare upprepning av mina senaste 25 inlägg) spenderas drickandes öl, hänga med polers och ha tid för att inte göra ett sketet sket. Det är nu man inser hur vackert livet faktiskt blir när man väl blir ledig, och som man uppskattar det. Livet tog ett kliv upp för cirkus trettio minuter sedan då jag fick det besked som för tillfället förändrat mig till en färgglad människa igen: Lisa har fått en lägenhet i Santa Monica. Lyckan i detta kan förklaras så simpelt som att: i de kommande dagarna bokar jag min biljett bort till Kalifornien. 

 

Likt en ål har jag slingrat mig genom denna vecka med en ynka dags ledighet från jobbet och tyvärr måste jag åla mig vidare fram tills tisdag då jag kan pusta ut och spendera dagen i sängen utan hämningar. Så farligt har det väl ändå inte varit fram tills gårdagen då mitt dumma jag bestämde mig för att shotta okänt antal tequila-shots i fredags; trots att planen var barhäng och inte att hamna på svettig klubb med två-trehundra andra fuldansande fyllehundar för att därefter sluska i sig donken och må illa på nattbussen 5 på morgonen - vakna lördag morgon med the freshness av en överkörd snigel. I onsdags tog jag mig an utmaningen att dra mitt sorry-ass upp extra tidigt för att träffa min kära vän Amanda och begav mig till huvudstadens centrum för att pimpla kaffe, käka asiatisk buffé, diskutera det förgångna, nuet och framtiden och som vanligt våra livskriser i vardagen och alla galna kunder på jobbet. Insåg hur bra jag har det på min ICA när Amanda praktisk taget glänser på första plats när det kommer till att stöta på dårar till kunder som springer viftar runt med köksknivar och gubbar som kräver att få reklamera avokados som blivit dåliga efter han haft dom i sitt kök i 8 månader. Aja, snart ska väl denna överkörda snigel ta sig i kragen och häva i mig någon kopp kaffe till och åla mig tillbaka till jobbet. 

 

Ett jordsnurr senare kom man tillbaka i långa landet falukorvs norra skogar, äntligen efter att stått ut med storstadsångorna och den konstanta stressen av att inte missa tunnelbanan för att i Stockholm är 5 minuters väntan lika med magsår. Så i lördags när jag lyckades byta bort mitt ynka arbetspass tog det cirkus tio minuter tills jag hade lagt vantarna på ett par flygbiljetter till fungerande ekosystem och frisk luft. Så man har väl spenderat dagarna med att göra absolut ingenting, nog kan det låta dötrist men det är en markant skillnad på att rulla på tummarna i storstan' och Svartbyn. Tiden flyger förbi obemärkt, tidsrymdens mätningsenheter räknas i koppar kaffe och en kopp kaffe så har en halv dag gått. Denna onekligt typiska, hopplösa 08 förvandlades till tvättäkta stereotyp norrlänning på en halv nanosekund och plötsligt fann man där Ludvig á la tjock flanellskjorta, huggandes ved i vedbon med cigg i mungipan. Badat bastu, skogsmullat mig runt i skogarna, glott på norrsken och renar och i allt detta fikat tjugofem gånger var da'.

 

Hur man än vrider och vänder på det år efter år är det alltid närapå omöjligt att undvika höst-dippen. Man provar allt möjligt, hitta på en ny cool/intressant hobby, skapa en ny spotifylista, möblera om rummet, hitta en ny serie att följa, and on it goes. Men i slutändan så sitter vi hamnar vi på samma ställen ändå - nedgrävda under alldeles för många täcken och kuddar alldeles för långt in på dagen, hetsdricker kaffe och spelar sönder våra favoritskivor, badandes i ölglasen, nöter ut våran favorittröja och slutar inte använda den trots den bara har en hel arm kvar, allt för att göra tillvaron så bekväm som möjligt. För ärligt talat, mysfaktorn går då inte genom taket bara för att vi nu dricker te och värmer oss i våra sköna ylletröjor. Kanske i en vecka, men sen blir våra skor allt tyngre och det blir inte lättare för ens vi får lov att hoppa in i tygdojjor, shorts, tisha utan att tro vi fått en dusch flytande kväve över oss. 

 

Ja det talades väl om att det enda stället man skulle finna mig idag var sängen. Men så blev det väl inte den här gången heller för denna ivriga tonårssjäl. Begav mig över till Kevin och spelade GTA, snackade skit i soffan några timmar. Efter jag kommit hem fick jag ett infall och bestämde mig utan mellanled för att gå på bio och bad Sofia att vara min kumpan för kvällen, så vi traskade bort till Råsunda och såg Monica Z. Sjukt bra. Bra avrundning på en bra helg, så nu sitter jag i mitt rum med Alabama Shakes som bakgrundsmusik och pillar på mina teckningar (töntigt nog) av mina favoritartister. Knappt vågat mig på ge det ett seriöst försök att rita människor tidigare men kul är det. 

 

Sista lediga dag nu och denna viger vi åt att röra oss så lite som möjligt, titta på så mycket filmer som möjligt och äta mat tills vi spricker. Detta kan vara den mest händelserika helg jag haft på månader, istället för att jobbat hela helgen så har jag hunnit gå på konsert, hängt med fint folk och varit ute.
Det här fina livet på helgen va, dricka öl i mängder, ränna runt från bar till bar på söder samt förtära en och annan äcklig cheeseburgare klockan 02 på donken för att sedan dra vidare till nästa hak. Det bästa med helgerna är att vi inte behöver väckarklockorna och vi behöver inte hinna med sista pendeln hem så vi hinner ta en öl till. Vi sover så länge vi behöver och man kommer alltid hem på ett eller annat sätt. Vi behöver inte tänka på vad vi ska göra imorgon, snarare vad vi måste göra. Saknar lite att ha helg varje vecka nu, för fan vad fint det e ändå.

 

13.30 igår, fredag eftermiddag fick jag helg. Begav mig hem på en nanosekund för att pimpla kaffe och pilla mig i naveln nervöst medan jag inväntade kvällen, Juline kom förbi, vi lagade käk och tog pendeln in till staden och rullade till Berns och drack öl i väntan på kvällen höjdpunkt. På köpet raggade vi upp både bekanta och okända människor och hängde med dom resterande av kvällen. Jag må ha tyckt att när jag såg James Blake på WoW nu i somras att det var bland det bästa jag sett, men efter gårdagen kände jag mig så blåögd - ärligt talat så var hans uppträdande på WoW ingenting i jämförelse med vad han gjorde i Berns salonger igår. Gåshud, perfektion, bas som skakar in i benmärgen och ett jävla underbarn; för att beskriva kvällen. Otroligt bra kväll, spektakulär konsert, bra hak, bra folk och bra öl. Thank you Mr. Blake. Det hade inte kunnat vara bättre.